Med gråten som växer sig kvävande stor i halsen sluter jag ögonen, andas in din rytm i mitt blodomlopp, känner hur ditt hjärta slår i mitt. Med dina långsamma sömnrörelser mot min rygg repeterar jag allting vi någonsin sagt till varandra, som en sufflös som rabblar replikerna i förväg till skådespelarna under en teaterpjäs. Jag tänker att om det här är en skada så ska jag bära alla våra ärr och blåmärken med stolthet; alla osynliga små hudminnen från hur du brukade ta i mig, känslan av att överbygga alla avstånd, all ensamhet, allt som gjorde ont. Jag tänker att vad som än händer så älskar jag dig.

Ser dig i ögonvrån där du rör dig bredvid mig; jag kan nästan inte andas, så vacker är du. Jag skäms över mig själv, över den jag har blivit och jag vågar inte möta din blick när du sträcker dig efter min hand över köksbordet. Varje antydan, varje upprepad mening, varje förbittrat tonläge och alla stämningsväxlingar hamnar inom din radar och jag vet att det lämnar spår. Du förtjänar ju inte det här. Det enda du gjort dig skyldig till är att bry dig för mycket, och trots att jag hatar att jag gör det, så kan jag inte låta bli att utnyttja det - för att jag ska känna mig behövd? För att göra allting lite lite värre? För att förstöra mig själv?

Med lika delar självförakt, skuldbeläggning och förtvivlan lyckas jag balanser mina utbrott, portionera ut dem.

Jag    vet att jag utmanar ödet, vet att jag är orättvis/destruktiv/hemsk, men intalar mig att det bara måste vara så. Att jag skjuter bort den enda människa jag någonsin behövt, som jag någonsin kommer att behöva, att jag gör mig omöjlig. Jag förgiftar mitt intellekt och med kniven mot strupen förlåter jag mördaren, låter sanningen bli blind. I ultra rapid ser jag framtidsfilmen då du går i från mig och HELVETESJÄVLASKITFANPISSÄCKELHORA vad ont det gör när jag passerar mig gränsen då allting går sönder.

Klockan är 06.34, jag är 7365,616 dagar gammal och jag hatar mitt liv. Hatar sökandet efter bekräftelse, uppgivenheten, känslan av att vistas i en värld där allting är möjligt bara inte i dag och bara inte för mig. Jag hatar mina trygghetsideologier och mina försök att bygga barriärer för att skydda mig själv. Allt är en kamp för att slippa ta ansvar, att begränsa sina möjligheter att lyckas, att förstöra för sig själv innan man kommit någonstans för att slippa falla så hårt. Jag är en invandrare som inte lärt sig språket, som inte vågar anpassa sig, som vägrar släppa sin kultur (för att det är det enda jag har kvar som fortfarande är mitt). Som bygger murar mot den värld som egentligen kunde ha varit min bara för att kunna säga "vad var det jag sa?" efteråt, för att kunna njuta av sin bitterljuva hämnden mot sig själv.

Numer är jag ett skal som jag inte trivs i på något vis. Vare sig jag, eller hon trivs där vi är nu. I gränslandet. 50/50. Halvtokig. Halvledsen. Halvtrött. Kunde jag åtminstone inte fått vara halvglad?

Det är bara jag och min hjärna, mina tankar, min ångest. Man blir sjuk av att inte få vara normal.

Jag hade velat vränga kroppen ut&in och skrubba bort allt det onda med stålull

Jag är så fruktansvärt vilsen. Springer runt runt runt i en labyrint utan början, utan slut, utan någonstanns att ta vägen. Jag vill bara borra ett hål genom väggen och kippa efter lite luft. Nosa på friheten. Lämna allt bakom mig och börja om på nytt. Forma lerklumpen i nya, ovana modeller. Låta bli dumheter och dumtankar.

Jag måste våga. Rädslorna är så många. Funderingar över framtiden gnager och energin sinar. Föreställer mig ansikten, välkända och okända, granskande. Topp till tå. Ursäkter. Det här är jag. Någon vrider på huvudet, någon rör någon annans axel, någon viskar vad alla har på tungan. Odugling. Du har inte här att göra. Försvinn. Pinsam, patetisk, ute efter uppmärksamhet. Vi vet mer än du tror, sett mer än du tror. Så gå. Försvinn. Låt oss vara så som vi lät dig vara. Sedan låter jag dem vara. Vänder åter.

fortfarande vilsen, fortfarande fylld av självhat, ännu skamsen över mig själv.

Har gråtit så länge att jag inte känner igen mig själv; smal är inte lika med lycklig, men jag ska säga er att tjock och glad inte rimmar särskilt bra det heller!

Är gråtfärdig, och vill helst att dagen skall vara över innan den hinner ta fart.Tänker man samma tankar om och om och om igen verkar de växa fast. Det spelar ingen roll hur jag skakar på huvudet, de lossnar inte ändå.

Tittar på klockan var tredje minut, men dagen tar inte slut fortare för det. Känner frustration över orden som inte vill till. Jag vill skriva för er, allra helst om kärlek, och känna den där upprymdheten jag brukar känna när jag skrivit någonting fint, färgstarkt eller av betydelse. Men icke. Inga ord. Jag ekar. Känner mig tom. De få tankar som dyker upp studsar fram och tillbaka, framochtillbaka. Men orden, dem kommer inte.

Idag vill jag inte finnas till. Men imorgon kanske. Ja. Isåfall kan vi ju höras då.  

Sitter framför spegeln och studerar vem jag blivit

jag är livrädd. foten läker. sakta men den läker. Snart kan jag gå igen. Så småningom springa..det skrämmer mig att jag så småningom kommer att få träna igen. tusentals tankar plågar sönder mig om nätterna.

är jag redo för det här? gör jag det av rätt anledning? Jag vill inte att de ska se ut som det gjort innan - att jag inte kan ta mig igenom en dag utan dedär endorfinerna. Att behöva springa för att orka leva, för att sedan leva för att springa. Att bli beroende, överdriva och slutligen skapa ett tvång. Att öka takten, distansen, tiden: springa sönder fötter och slita ut muskler. Och sedan skräcken för vad som skulle ske om jag stannade hemma en dag.

Det är det som är mest tragiskt av allt. Att jag mått så dåligt under en så lång period att jag vant mig, accepterar smärtan och förbereder mig på att stå ut ett helt liv.

Låter mamma vagga mig till sömns och hålla om mig när jag inte längre har kontroll. Jag gråter mest. Lyssnar lite på musik när jag orkar, pratar med pappa i telefon, drömmer om ett liv annorlunda än dethär. Tappade inte bara motivationen häromdan, utan förlorade lusten till allt. Det snurrade för fort för och jag hann inte längre med.